Gravörerna ...

… med kort historik och några medaljexempel.

   Ordet medalj är lånat från franskans médaille, och härrör i sin tur från latinets metallum, d.v.s. metall. I äldre skrifter kallas medaljen ofta för minnespenning eller skådepenning.

  Medaljen användes inte för betalning utan den huvudsakligaste uppgiften är att bli betraktad. De flesta medaljer har funktionen av ett konstverk i litet format, och det vill då erinra om en person, en händelse eller en företeelse. Framstående personligheter, fältslag och freder, statsceremonier och reformer, idrottsevenemang och internationella utställningar – har givit anledningen till en minnespenning, och många av varje epoks framstående gravörer har tagits i anspråk.

  Gustav II Adolf upptäckte medaljens betydelse och använde den som ett informationsmedel med vilket han spred kännedom om sina segrar och statsmannagärningar. På samma sätt utnyttjade Gustav III medaljen för att glorifiera uppnådda reformer och händelser. Efter statskuppen 1772 delade Gustav III ut små medaljer att bäras av de borgare i Stockholm som hjälpte honom den minnesvärda 19 augusti.

  Även andra medaljer, ofta i guld, skänktes bort. Så har gjorts i alla tider, men när Gustav III 1780 till sin kusin prins Peter Fredrik Ludvig av Holstein, som då gästade svenska hovet, skänkte alla slagna medaljer som tillkommit under hans och Adolf Fredriks regeringar, medaljer till ett värde av 1200 dukater (4,2 kilo), var det en storartad present. Detta var ett nytt sätt för representation och dynastisk propaganda. Vid överlämnandet av den magnifika gåvan yttrade han till prins Peter: ”Denna samling (som) innehåller lovtal över Eder släkt skall Ni säkert finna behag i, min herr kusin”.

   De första medaljerna kom till under 1390-talet och präglades för att högtidlighålla erövringen av Padua i Italien. De var till skillnad från 1400-talets första medaljer präglade, alltså inte gjutna och de avporträtterar Francesco II av Carrara.

  Den första egentliga medaljkonstnären var den italienska konstnären Antonio Pisano, även kallad Pisanello (1395-1455). Han började som målare och 1438 framställde han sin första medalj. Under resten av sin levnad skulle Pisanello utföra ungefär totalt 24 medaljer (det kan var något flera) - nästan alla av den största skönhet. Han brukade signerade dem OPUS PISANI PICTORIS. Samtliga Pisanellos medaljer är gjutna - med s.k. "cire perdue teknik", även kallat "förlorat vax". Ett annat gemensamt drag är att alla är av stort format - mellan 67 mm och 110 mm. De flesta Pisanello-medaljerna är av brons, men det lär förekomma originalgjutningar även i bly. Det förefaller också som de allra flesta av de sällsynta originalexemplaren är försedda med ett litet hål upptill. Man har tydligen, trots format och vikt, på ett eller annat sätt burit dem som dekorationer.

  Fram till 1500-talets är alla medaljer gjutna. Senare förekommer gjutna och präglade medaljer sida vid sida.

  Det skulle dröja länge innan Sverige tog upp den nya konstarten. De första verkliga medaljerna kom till i samband med Gustav Vasas begravning 1560. Troligen var det konstnären Willem Boy som var upphovsmannen. 

  Det var först med Gustav II Adolf och hans europeiska krig som medaljkonsten gjorde sitt intåg i Sverige. Många medaljer avbildar hjältekonungen och hans bragder i Tyskland, men ibland kan det vara svårt att avgöra om medaljerna kommit till före konungens död eller efter. Många av konstnärerna var anonyma, och flera utländska gravörer arbetad för det svenska kungahuset och den svenska staten.

 Slaget vid Breitenfeldt 1631.

bild505.jpg

  Tysken Sebastian Dattler (1586-1657) bosatt i Hamburg, Danzig och Dresden var en av en den tidens skickligaste och flitigaste medaljkonstnärer. Han gjorde en mängd överbelastade medaljer, som hyllar Gustav II Adolf och hans segrar. Symbolspråket var rikt och komplicerat och det kan nog kännas som om konsten kommit i andra hand.

  Under drottning Kristinas regering anställdes det särskilda konstnärer, som bara fick syssla med medaljbeställningar. De främsta bland dessa inkallade konstnärer var fransmannen Erich Parise och tysken Johan Rethe.

bild510.jpg

bild515.jpg

  Under 1600-talets sista del flyttar tysken Johann Georg Breuer till Sverige. Han var en typisk barockkonstnär, schwungfull som gärna arbetade i hög relief. Hans serie medaljporträtt över svenska riksråd är berömd. Han var i viss mån en äventyrare. Han rymde 1669 ur landet, anklagad för förskingring, och hamnade som myntmästare i Braunschweig, där han, 1684, åkte fast för diverse bedrägerier, bl.a. hade han präglat ett japanskt fantasimynt för export till Ryssland.

bild520.jpg

bild580.jpg

  Han efterträds av en annan tysk, Anton Meybusch som var en helt annan konstnär än Breuer, vederhäftigare, allvarligare, kunnigare, men samtidigt utan Breuers humor och artisteri.

bild525.jpg

  Vi vet att han redan under 1660-talet var verksam i Sverige, och fram till 1684 svarade han för en kvalitativt mycket betydande produktion. Meybusch fick 1674 fullmakt som kunglig medaljör men han fick också samtidigt en svår konkurrent i svensken Arvid Karlsteen. Denne hade ett starkt stöd från många inflytelserika personer och lyckades tvinga bort Meybusch, som flyttade till Frankrike och Ludvig XIV. Han kom dock tillbaka en kort period under 1690-talet. Fram till sin död 1702 var han verksam i Köpenhamn.

  Den främste av Karl XI:s medaljkonstnärer och den förste infödde var den nämnde Arvid Karlsteen (1648-1718). Efter studier i Paris 1668 och London 1670 blev Karlsteen medaljör i Stockholm. Åsikterna om hans konstnärskap har varit mycket skiftande både under hans livstid och senare. En ofta framförd kritik var att han tecknade illa. När det handlade om mer komplicerade kompositioner, anlitade han ibland någon av de franska skulptörer som arbetade på slottsbygget.

  I tekniskt avseende var Karlsteen en mästare. Han förde gravstickeln med stor elegans och säkerhet. En av Karlsteens mest praktfulla medaljer är den som minner om Karl XI:s besök i Sala silvergruva 1687. Solen strålar tränger ner genom dagöppningen i gruvan. I genomskärning ser man två uppfordringstunnor på sina tåg och arbetare i flera schakt. På botten står kungen med sina rådsherrar.

bild530.jpg 

foto-060723.61-003-redigerad.jpg

  Tack vare Karlsteens anseende som lärare kom ett flertal svenska konstnärer att spela framskjutna roller. Mest betydande av hans elever var svärsonen Bengt Richter (1670-1737). Han arbetade främst i utlandet och slutade som kejserlig medaljör i Wien.

bild535.jpg

En annan var Raymond Faltz (1658-1703), vars förnämsta gärning var förlagt till Preussen.

bild581.jpg

  Trots de många framstående svenska medaljkonstnärerna fanns det ingen i Sverige som var värdig att efterträda Karlsteen då denne avled 1718. I stället inkallades två utlänningar, fransmannen Simon Josse och schweizaren Johann Carl Hedlinger.

johann-carl-hedlinger-i-juli-1991.jpg

  Josse avled innan han hunnit tillträda tjänsten, medan Hedlinger anlände till Stockholm hösten 1718, ett par månader innan Karl XII dog i Norge och stormaktsväldet slogs i spillror.

  Han verkade i Sverige mellan 1718 och 1745 med vissa avbrott för utländska uppdrag och kom att utvecklas till en av Europas främsta medaljkonstnärer. Hans första arbete i Sverige var dels Karl XII:s sista mynt, dels en medalj över Karl XII i dristig och storslaget enkel komposition.

bild540.jpg

  Hedlingers första verksamhetsperiod kan räknas fram till år 1726. Hans främsta arbeten under denna tid är två medaljer över kungaparet Fredrik I och Ulrica Eleonora, den ena med hela den svenska regentlängden från Gustav Vasa på frånsidan, den andra med två dekorativa ymnighetshorn.

  Under perioden 1727-1735 utförde Hedlinger en rad utmärkta porträttmedaljer, t. ex. födelsedagspresenten till Ulrika Eleonora 1732 med en graciös rosenbuske.

bild545.jpg

  Nu hade Hedlinger hunnit bli bekant bland Europas alla konstkännare och han fick erbjudande om anställningar från flera håll. Han avböjde dock alla längre uppdrag. Kejsarinnan Anna hade försökt värva honom ända sedan sin tronbestigning 1730, men först efter lång tvekan gav Hedlinger med sig. I oktober 1735 reste han så till S:t Petersburg tillsammans med numismatikern Carl Reinhold Berch och sin elev Daniel Fehrman. Hedlinger hade stora framgångar vid hovet och hans arbeten blev mycket beundrade. Hedlinger såg dock kritiskt på det ryska samhället och i juli 1737 lämnade han Ryssland och kunde sedan trots ivriga böner från det ryska hovet aldrig förmås att resa dit igen. Efter hemkomsten till Stockholm skapade han en medalj över riddarhuset 1738-39, vars frånsida kanske är en av hans bästa arbeten.

riddarhuset-av-johann-hedlinger-guldexemplar..jpg

  Sedan Hedlinger 1745 fått titeln kunglig hovintendent och blivit ledamot av Vetenskapsakademien fick han permission på obestämd tid och lämnade Sverige för alltid. Han bosatte sig på egendomen Steinstöckli i hemstaden Schwyz. Hans skaparkraft förblev obruten och han var fram till sin bortgång 1771 verksam som fri konstnär, obunden av officiella uppdrag. Så sent som 1769 gjorde han ytterliggare en medalj över den beundrade Karl XII. Medaljen är storartad men mindre känd och märklig nog finns den bara i ett par tennavslag trots att stamparna är bevarade och i perfekt skick (i Landesmuseum Zürich).

  Hedlingers valspråk var det svenska ordet ”LAGOM”, skrivet med grekiska bokstäver. De fyra varianterna av självporträtt med valspråket ”Lagom” bedrog även framstående antikkännare, som tog dem för att vara antika.

bild582.jpg

   Hedlinger ansågs av sin samtid som den främste, och omdömet står sig än idag. Han var en mästare både i fråga om porträttering och av frånsidans kompositioner. Sammanlagt utförde Hedlinger omkring 150 medaljer.

  I Sverige var medaljkonsten den konstart som stod högst under Fredrik I:s regeringstid. Hedlingers efterträdare blev hans elev Daniel Fehrman (1710-1780), som uppskattades mycket av mästaren.

fehrman-daniel-nm-17-1-276-2-111127.jpg

   På grund av ett slaganfall 1764 tvingades han lämna sin befattning som kunglig medaljör, men han hann ändå med en mycket stor produktion. Bland Fehrmans arbeten finner man motiv av de mest skilda slag, små bagatellartade spelpenningar, ofta åttkantiga som den spinnande bondkvinnan med den trohjärtade devisen Till heder för den qvinna som fint och snällt kan spinna.

  Daniel Fehrman var under 1740-talet lärare vid Ritareakademien i Stockholm och utbildade flera elever i sin ateljé, bl.a. Carl Johan Wikman (1725-1796), Gustaf Ljungberger (1733-1787) och sonen Carl Gustaf Fehrman (1746-1798). Carl Johan Wikman hade även under en kortare tid Hedlinger som lärare.

   Wikman blev myntgravör i Avesta och upphörde tidigt att utöva medaljkonsten. De få alster han gjorde visar ändå att han hade talang.

  Gustaf Ljungberger (1733-1787) var en av det sena 1700-talets främsta medaljkonstnärer. Efter grundliga studier i Frankrike och Italien var han myntgravör i Stralsund, som då var svenskt. När han kom hem till Sverige 1768 blev han professor vid Målare- och Bildhuggarakademien och 1780 myntgravör. Som sådan kom han i hög grad att bli Gustav III:s medaljör. Han ägde en utpräglad begåvning som porträttkonstnär, från det pompösa officiella i kungaporträtten till det mera vardagsrealistiska.

bild584.jpg

  Det finns också samtida omdömen nedskrivna om Ljungberger. Gustav III:s teaterchef, sedermera diplomaten friherre Gustaf Johan Ehrensvärd skriver i sina ”Dagboksanteckningar förda vid Gustav III:s hof”. Till en början talar Ehrensvärd uppskattande om Ljungberger, men efter han blir han synnerligen kritisk mot honom.

  Carl Gustaf Fehrman (1746-1798) var under en tioårsperiod myntgravör på Kungliga Myntet. Han utförde sammanlagt omkring 100 medaljer. I flera fall använde han sig av andra konstnärers förlagor. Fehrmans gravering av Svensksundsmedaljen 1790 är mycket lyckad.

bild585.jpg

   Nyklassicismen framträder fullt utvecklad hos Fehrmans efterträdare, Lars Grandel (1750-1836), en begåvad men föga produktiv konstnär, som slutade som professor och direktör för konstakademien.

bild586.jpg

   Eftersom Grandel arbetade långsamt och beställningarna var många, överlämnade han arbetet till den flitige Carl Enhörning (1754-1821), som visserligen hade svag utbildning, men som trots detta utförde många lyckade minnespenningar. Enhörning var en opportunist (jasägare, lycksökare) som inte sällan utförde medaljer kring dagsaktuella ämnen utan någon beställning.

bild587.jpg

   När Grandel fick avsked från sin befattning som mynt- och medaljgravör vid Kungliga Myntet 1830, utsågs Ludvig Persson Lundgren (1789-1853) till hans efterträdare. Han arbetade i en nyantik stil med hög relief, ofta efter andras förlagor. Ett vackert arbete är medaljen över amiral Gustaf af Klint, vars frånsida med jordklotet insvept i moln ger något av ett evighetsperspektiv.

bild588.jpg

   Två av hans barn, sonen Per Henrik och dottern Lea, sedermera gift med bildhuggaren Carl Ahlborn, fick undervisning av fadern i medaljgravering.

   Sedan Per Henrik Lundgren (1824-1855) vunnit Konstakademiens stora pris fortsatte han sina studier i Paris. Innan han om tillbaka till Sverige drabbades han av en psykisk sjukdom och försvann från gravöryrket. Trots sin ungdom hade han hunnit med en betydande medaljproduktion.

bild589.jpg 

   Då L. P. Lundgren avled 1853 hade sonens sinnessjukdom redan brutit ut utnämndes Lea Ahlborn (1826-1897) till faderns efterträdare och hon blev därmed den första kvinna i svensk statstjänst. Hon var tekniskt skicklig och oerhört produktiv. Bland hennes omkring 300 medaljer bör vi nämna dem som präglades med anledning av Oscar II:s och drottning Sofias silverbröllop 1882.

bild550.jpg

   Lea Ahlborn intog till sin död en dominerande ställning inom den svenska medaljkonsten. Hon efterträddes 1898 som gravör vid myntverket av en annan flitig medaljgravör, Adolf Lindberg (1839-1916). Till hans tidigaste arbeten i den moderna franska stilen hör medaljen över riksheraldikern och numismatikern, friherre A. W. Stiernstedt 1879.

  Ett av medaljkonstens främsta namn under 1900-talet är Erik Lindberg (1873-1966), som var son och elev till Adolf Lindberg. Han blev gravör vid Kungliga Myntverket 1916, men i praktiken var han officiell medaljgravör under hela Gustav V:s regeringstid. Från 1903 gjorde han varje år Svenska Akademiens minnespenningar. Mest känd är han kanske för porträttet över uppfinnaren och donatorn Alfred Nobel 1902.

bild590.jpg

   Den förnyelse som kort efter första världskriget ägde rum inom den svenska medaljkonsten hänger samman med andra namn. Först och främst tänker man då på den världsberömde skulptören Carl Milles (1875-1955), som framträdde som medaljkonstnär första gången 1916 med en medalj över Isak Gustaf Clason. Det var ett verk där han tog avstånd från den då förhärskande medaljstilen. År 1919 utförde han medaljerna över Verner von Heidenstam och 1921 Gustav Vasamedaljen, som hör till de viktigaste i modern svensk medaljkonst.

 bild555.jpg

   Till Milles generation hör medaljkonstnären Gösta Carell (1888-1962). Dennes väg till eget konstnärligt skapande var ovanligt. Efter grundläggande utbildning i Malmö och Köpenhamn kom han till USA och vistades där under åren 1913-1920. Hans lärare var Victor David Brenner, elev till den franske mästaren Oscar Rory. Genom Brenner lärde sig Carell den roryska stilen. Det är dess mjuka lågmodellerade relief som finns i Carells första arbeten. När han kom hem till Sverige blev han en mycket anlitad medaljskulptör. Medaljen över förlisningen av ubåten Ulven 1943 måste betraktas som en av 1900-talet bästa svenska medaljer. Gösta Carell gjorde medaljen mot beställning och kontant betalning av 50 kronor.

bild197.jpg

   Axel Wallenberg (1898-1996) studerade 1922-27 vid Konsthögskolan med Carl Milles som lärare. Sin första medalj modellerade Wallenberg redan 1928 med medaljen över Spetsbergsexpeditionen.

bild560.jpg

   Léo Holmgren (1904-1989) föddes i Paris, men kom till Sverige i tioårsåldern. Hans talang och uppenbara intresse för den skulpturala konsten ledde studier under bland annat Carl Milles. Holmgren kom så småningom till Myntverket och blev 1944 huvudgravör vid Myntverket i Stockholm efter Erik Lindberg. Han avgick 1975 men utförde även som pensionär en del arbeten.

bild591.jpg

bild592.jpg

Välkommen

Välkommen till www.hassesmedaljsida.se.

Nyhetsbrev

Länkar